Kom så spelar vi

Det finns ett behov av att spela Reality ute på gator och torg, naturligtvis. En god idé kan då vara att i all enkelhet anordna en spelträff, exempelvis på Café Ariman i Lund nu på söndag 2 maj kl 15.00.

Sagt och gjort! Kom så spelar vi, sön 2 maj kl 15 på Café Ariman i Lund.

Alla är välkomna, inget inträde, inga krav, spela eller häng och kolla in läget.

Dock, en Arimanmästare i Reality 2013 kommer att utses. 

Resultatet av eventet och tävlingen kommer givetvis att redovisas.

Brio och Knarkspelet

Brio ska enligt Sydsvenskan ha stått bakom Reality och planerat en lansering. Styrelseordföranden i Brio gör offentlig avbön och tar avstånd från 'Knarkspelet'. Brio "backar" enligt Sydsvenskan 7/9-1995.  

Egentligen berörde inte dessa skriverier mig eller Reality ett dugg. Jag tyckte emellertid att det var lite lustigt att en näringslivsvänlig morgontidning med någon slags samhällsansvar fabricerade en historia av den här typen och avsiktligt samt helt grundlöst komplicerade verksamheten för ett gammalt anrikt skånskt företag. Hallå, var är lokalpatriotismen? Men det var ju ett kul 'scoop' förstås: att en leksakstillverkare konstruerar/lanserar ett 'knarkspel'. Verklighetsförankring är givetvis en förhandlingsfråga även på en morgontidning, och definitivt underordnad ett moraliskt korståg, med eller utan spexinslag.

Fat Fay hade dock köpt figurfötter och tärningar från ett dotterbolag till Brio. Men det hade Sydsvenskan ingen aning om. Och artiklarna antyder ju snarare att Brio stött själva produktutvecklingen av Reality och planerade lanseringen av spelet men att man efter Sydsvenskans kritik backar från detta 'felaktiga' beteende. Metro publicerar som vanligt nyheten ett par dagar senare (11/9).

En bieffekt av Metros nyhetshantering är att Metros 'nyhet' - att Brio ligger bakom Reality - kommer 8/9, dvs Metro köper (och publicerar nyheten) av Sydsvenskan en dag efter att Sydsvenskan har låtit Brioordföranden dementera. En bra nyhet behöver inte alltid vara sann, bara underhållande.

Hur kunde då Sydsvenskan få för sig att Brio skulle sköta försäljningen av Reality? Vad grundade man uppgiften på? Uppenbarligen hade en olycklig, mer eller mindre nyanställd, säljare på Brio ringt upp Sydsvenskan och ställt frågor om spelet när han läst om det i tidningen. Han hade haft den dåliga smaken att ifrågasätta Sydsvenskans vinkling och entusiastiskt och kanske något godtroget antytt att spelet kanske kunde fylla en didaktisk funktion. Sydsvenskan tog givetvis säljaren på orden och viggade säkerligen med lätthet av honom tillräckligt mycket för att kunna skriva en artikel. Han var en talträngd gosse den där säljaren. Inte ringde Sydsvenskan och dubbelkollade med någon ansvarig på Brio, försäljningschef eller så, nä nä, då kunde man ju ha fått ett tråkigare svar, och ingen rolig artikel. 

Den olycklige säljaren fick tag på mig i slutet på veckan och undrade om jag kunde ge honom jobb. Han hade nämligen fått sparken från Brio med omedelbar verkan. Jag gav honom mina sympatier men hade inga möjligheter att erbjuda ett jobb. Han fixade väl någonting annat får jag hoppas.

När det gäller mina åsikter i artikeln här ovan så står jag givetvis för dem men det framstår som att det är frågan om en regelrätt intervju och så var inte fallet. På morgonen efter att ha läst den allra första artikeln (med braskande rubriker och färgbild på förstasidan dagen innan 5/9) ringde jag upp och bad att få tala med reportern, varvid vi hade ett litet ska vi säga gräl. Jag tyckte det var konstigt att man skrev en extremkritisk artikel om ett spel utan att kontakta konstruktören och utan att spela själva spelet. Jag undrade också var Sydsvenskan hade fått spelplanen ifrån. Hade reportern norpat en spelplan från tryckeriet månne? Jag erbjöd mig givetvis att ställa upp på en intervju. Jag tyckte mig inte ha något att skämmas för. Spelet skulle enligt min mening vara spännande och kul att spela. Visst förstod jag att Reality hade ett innehåll som kunde uppfattas som stötande. Men om man spelade Reality så insåg man också snabbt att spelarna i de flesta fall råkade väldigt illa ut, blev ihjälskutna, fick AIDS, hamnade i häktet eller på mentalsjukhuset. Jag tyckte att jag hade gjort ett moraliskt litet spel.

-Jaha men då skickar vi en fotograf och tar ett foto. Var bor du?

-Jag bor på Lilla Södergatan i Lund, och när ska vi göra intervjun? 

-Jag har bandat dig så det är redan avklarat.

Jag hade att välja mellan att få delar av vår lilla gräl/diskussion publicerad eller att få gå svarslös. Jag borde ha vägrat men insåg också att det var klart bättre att stå för vad jag gjort i tidningen oavsett på vilket sätt texten uppkommit. Så fotografen kom och tog mycket riktigt ett foto snett uppifrån, positionen var mycket viktig, jag hade inte mycket att säga till om där heller. Jag är dock ganska nöjd med både text och bild.

Subkultur: Fast Fwd Nu Nu Nu!

I väntan på att vi ska spela ett parti på offentlig lokal inom kort slänger jag upp några av de foton på spelplanen och spelet som jag senast tog.

 Ja det är väl inte mycket att kommentera. Det finns en självbiografisk ton i spelet. Saker och ting samt fä och människor jag har sett, träffat och upplevt syns på bilderna som jag har ritat och i texterna. Jag ritade tidigare serier i Dackekuriren, Smålands Nations tidning. Spelkaraktärerna Jonte och Piller samt Hasse någon gång har figurerat i serien Jonte. Att jag ritar en katt i stället för exempelvis en hund är inte så konstigt. Jag har haft fyra katter och vet därför mer om hur en katt ser ut. Den där killen som snortar något på bilden skulle också kunna sägas vara ett självporträtt, rent utseendemässigt, i typ 25-årsåldern. Vad gäller själva aktiviteten lämnar jag den därhän. Nått sånt har jag inget minne av. På dessa rutor får man ju för övrigt också en tydlig inblick i dygnets skiftningar. Efter krogen kommer inte sällan efterfesten, fyllekränget, knarket och/eller inbrottsrundan, och eventuellt för de som har otur vistelsen på mentalsjukhuset.

Lådan, ja den berörde jag ju i förra posten så den behöver kanske ingen närmare kommentar. Jo elefanten kanske. Den är ingen av seriefigurerna i Jonte vad jag vill minnas men symboliserar ju i sig en dröm om Indien, värmen och frukterna som är en del av spelet och av anti-Svenssonideologin hos de som praktiserar Reality i verkligheten. Bilden är också en mager och otrevlig gangsterversion av den väldigt frodiga, fredliga guden Ganesh, alla barns gud. Jag ber alla troende om ursäkt för detta. Samtidigt tycker jag att elefanten är en av spelets bästa bilder. Jag är ändå lite svag för actionhjältar som pekar med hela handen.

 Här nedan syns några andra aspekter på subkulturen som skildras i spelet: Sporten att smuggla från Köpenhamn, att lura 'systemet', att plocka svamp och annat spännande på landet, musik- och konstnärsdrömmarna, second hand och antikmarknadens lockelse, förhållandet narkotika-religion, LSD som spännande oblat i 'drogkyrkan' och den eviga nu-känslan, att leva här och nu. Glöm morgondagen. Carpe diem är den småborgerliga varianten av detta tema. Ja, det var kanske lite pretentiöst det här men jag låter det stå, det kan ju modifieras efter hand.

Monitor

Monitor var en månatlig tidskrift som gavs ut på Kulturmejeriet i Lund. Kulturmejeriet är för de som inte vet ett kulturhus (inte bara) för ungdomar med replokaler, teater, bio, konsertlokaler, restaurang/café/bar, etc. Monitors Anna Lundin gillade i oktobernumret 1995 inte Sydsvenskans artiklar om Reality.

I artikeln står att spelplanen blev makulerad. Det är den officiella versionen. Företaget som tryckte spelplanen tryckte huvudsakligen läromedel. Hela den delen av verksamheten hade äventyrats, trodde man på tryckeriet, om man inte tog avstånd från spelet och makulerade spelplanen. Jag hade dock redan betalat och hämtat mina 1000 spelplaner på lördag förmiddag tredje september, två dagar innan Sydsvenskans första artikel, så jag vägrade givetvis att lämna dem ifrån mig. Men jag kunde förstås vara tillmötesgående och säga att spelplanen hade blivit makulerad när någon frågade.

Spelets låda som trycktes på annat håll blev dock makulerad. Och därmed blev spelet något fördröjt. Man hade kunnat tänka sig att en skandal hade varit bra för försäljningen så som antyds i slutet av artikeln. Så hade kanske varit fallet om spelet hade legat i butik men nu ville normala distributörer inte ta i spelet med tång när det väl blev klart. Och nog fan hade det blivit indraget av en hel del butiker om det legat till försäljning. Detta var lite mer tabu än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig.

Att ämnet knark var tabu kände jag förstås till. Men jag trodde nog ändå att folk skulle gäspa och rycka på axlarna. Precis som antyds i Monitors artikel, fanns det filmer, exempelvis Pulp Fiction, där det skämtades om knark. Men detta var ju en stor Hollywoodproduktion. Den kunde man ju inte gnälla om i media utan att framstå som töntig. Det fanns också några nu eventuellt bortglömda europeiska filmer, danska Pusher och brittiska Trainspotting, som också handlade om knark, våld, fagra kvinnor och farliga unga män. Pulp Fiction kanske är en mer humoristisk film än de europeiska motsvarigheterna som hade en mer socialrealistisk, ödesmättad ton. Do it and die. I amerikanska 70-talsskräckfilmer dog man vanligen om man hade haft sex i början på filmen. I europeiska våld och knarkfilmer dog man om man hade rökt på i början av filmen. Jag följde det här ledmotivet ganska väl i Reality.

Reality är en slags kombination av öde, humor och socialrealism. Ingenting kan ju som bekant gå mer käpprätt åt helvete än ett Realityparti. Men Reality är ett brädspel. Och brädspel till skillnad från filmer var någonting som barn och familjer enligt dåtidens tänkande ägnade sig åt istället för att gå till kyrkan på söndagarna. Sprängkraften i kombinationen knark och spel förstod jag inte förrän mediatåget hade kört över mig. Vanliga människor i min utvidgade bekantskapskrets reagerade dock annorlunda. Hela affären upplevdes som löjlig och Sydsvenskans artiklar som missriktad moralism. Så jag kan inte påstå att jag på något vis blivit lidande av detta. Tvärtom. Men jag hade förmodligen sålt fler spel med en bredare distribution. Och eventuellt hade jag då tryckt upp något av mina andra spel.

Nissenytt spelar Reality

Det var en del tidningar som publicerade recensioner av Reality. Jag har tidigare postat en recension från fanzinet Glaurung och en från SvD. Här nedan följer recensionen från Nissenytt ett spelfanzine från Uppsala.

Den norska anarkisttidningen som jag refererade till i en tidigare blogg heter Gateavisa. De hade en intressant recension av spelet som gjorde att jag sålde en hel del spel i Norge 1996. Jag ska försöka fixa fram den recensionen.

Den här artikeln publicerade DN utan att ha spelat eller ens (som Sydsvenskan) ha tittat på en realityspelplan. Reportern hade dock till skillnad från Sydsvenskan gjort sig omaket att slå mig en signal och bett mig beskriva spelet. Trots att detta är en artikel i Sveriges ledande morgontidning är det tveksamt om det går att kategorisera artikeln som objektiv. Det är exempelvis inte särskilt troligt att det är specifikt brottslingar som spelar just detta spel. Däremot är det en underhållande artikel. Den publicerades 4 oktober 1995, nästan exakt en månad efter den första artikeln i Sydsvenskan.

Nu kan Puerto Ricaner också köpa Reality - alla spels värsting

På förekommen anledning, en angelägen spelare har hört av sig från vårt sydliga grannland Tyskland, har jag nu ändrat Pay Pal-rutinen så att spelare från hela världen kan köpa sitt eget Reality - alla spels värsting.

Egentligen är jag inte så förvånad. Ett spel som i rikstäckande morgontidningar kallas Knarkspelet, helsjukt och Monopol för brottslingar drar gärna till sig intresse. Vad är det fråga om?!? På 90-talet sålde jag mycket riktigt ett ganska stort antal spel till Norge, efter att en norsk anarkisttidning skrev en positiv recension av spelet. Om jag hittar artikeln bland mina gömmor ska jag lägga upp den i en blogg. Recensionen är underhållande i sig. Synd att jag har förlagt den. Jag fick även ett litet antal kärleksfulla fan-mail från Norge där jag kallades "söte bror" och annat trevligt.

Jag har över åren också sålt en hel del spel till Finland samt ett par till England, USA och Tyskland respektive, inte alltid till svenskar i diasporan. Ibland köper och spelar även icke svenskspråkiga spelare Reality - alla spels värsting.

Bilden på Realityspelaren är en tidigare icke använd orginalbild från 1995.