Subkultur: Fast Fwd Nu Nu Nu!

I väntan på att vi ska spela ett parti på offentlig lokal inom kort slänger jag upp några av de foton på spelplanen och spelet som jag senast tog.

 Ja det är väl inte mycket att kommentera. Det finns en självbiografisk ton i spelet. Saker och ting samt fä och människor jag har sett, träffat och upplevt syns på bilderna som jag har ritat och i texterna. Jag ritade tidigare serier i Dackekuriren, Smålands Nations tidning. Spelkaraktärerna Jonte och Piller samt Hasse någon gång har figurerat i serien Jonte. Att jag ritar en katt i stället för exempelvis en hund är inte så konstigt. Jag har haft fyra katter och vet därför mer om hur en katt ser ut. Den där killen som snortar något på bilden skulle också kunna sägas vara ett självporträtt, rent utseendemässigt, i typ 25-årsåldern. Vad gäller själva aktiviteten lämnar jag den därhän. Nått sånt har jag inget minne av. På dessa rutor får man ju för övrigt också en tydlig inblick i dygnets skiftningar. Efter krogen kommer inte sällan efterfesten, fyllekränget, knarket och/eller inbrottsrundan, och eventuellt för de som har otur vistelsen på mentalsjukhuset.

Lådan, ja den berörde jag ju i förra posten så den behöver kanske ingen närmare kommentar. Jo elefanten kanske. Den är ingen av seriefigurerna i Jonte vad jag vill minnas men symboliserar ju i sig en dröm om Indien, värmen och frukterna som är en del av spelet och av anti-Svenssonideologin hos de som praktiserar Reality i verkligheten. Bilden är också en mager och otrevlig gangsterversion av den väldigt frodiga, fredliga guden Ganesh, alla barns gud. Jag ber alla troende om ursäkt för detta. Samtidigt tycker jag att elefanten är en av spelets bästa bilder. Jag är ändå lite svag för actionhjältar som pekar med hela handen.

 Här nedan syns några andra aspekter på subkulturen som skildras i spelet: Sporten att smuggla från Köpenhamn, att lura 'systemet', att plocka svamp och annat spännande på landet, musik- och konstnärsdrömmarna, second hand och antikmarknadens lockelse, förhållandet narkotika-religion, LSD som spännande oblat i 'drogkyrkan' och den eviga nu-känslan, att leva här och nu. Glöm morgondagen. Carpe diem är den småborgerliga varianten av detta tema. Ja, det var kanske lite pretentiöst det här men jag låter det stå, det kan ju modifieras efter hand.

Monitor

Monitor var en månatlig tidskrift som gavs ut på Kulturmejeriet i Lund. Kulturmejeriet är för de som inte vet ett kulturhus (inte bara) för ungdomar med replokaler, teater, bio, konsertlokaler, restaurang/café/bar, etc. Monitors Anna Lundin gillade i oktobernumret 1995 inte Sydsvenskans artiklar om Reality.

I artikeln står att spelplanen blev makulerad. Det är den officiella versionen. Företaget som tryckte spelplanen tryckte huvudsakligen läromedel. Hela den delen av verksamheten hade äventyrats, trodde man på tryckeriet, om man inte tog avstånd från spelet och makulerade spelplanen. Jag hade dock redan betalat och hämtat mina 1000 spelplaner på lördag förmiddag tredje september, två dagar innan Sydsvenskans första artikel, så jag vägrade givetvis att lämna dem ifrån mig. Men jag kunde förstås vara tillmötesgående och säga att spelplanen hade blivit makulerad när någon frågade.

Spelets låda som trycktes på annat håll blev dock makulerad. Och därmed blev spelet något fördröjt. Man hade kunnat tänka sig att en skandal hade varit bra för försäljningen så som antyds i slutet av artikeln. Så hade kanske varit fallet om spelet hade legat i butik men nu ville normala distributörer inte ta i spelet med tång när det väl blev klart. Och nog fan hade det blivit indraget av en hel del butiker om det legat till försäljning. Detta var lite mer tabu än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig.

Att ämnet knark var tabu kände jag förstås till. Men jag trodde nog ändå att folk skulle gäspa och rycka på axlarna. Precis som antyds i Monitors artikel, fanns det filmer, exempelvis Pulp Fiction, där det skämtades om knark. Men detta var ju en stor Hollywoodproduktion. Den kunde man ju inte gnälla om i media utan att framstå som töntig. Det fanns också några nu eventuellt bortglömda europeiska filmer, danska Pusher och brittiska Trainspotting, som också handlade om knark, våld, fagra kvinnor och farliga unga män. Pulp Fiction kanske är en mer humoristisk film än de europeiska motsvarigheterna som hade en mer socialrealistisk, ödesmättad ton. Do it and die. I amerikanska 70-talsskräckfilmer dog man vanligen om man hade haft sex i början på filmen. I europeiska våld och knarkfilmer dog man om man hade rökt på i början av filmen. Jag följde det här ledmotivet ganska väl i Reality.

Reality är en slags kombination av öde, humor och socialrealism. Ingenting kan ju som bekant gå mer käpprätt åt helvete än ett Realityparti. Men Reality är ett brädspel. Och brädspel till skillnad från filmer var någonting som barn och familjer enligt dåtidens tänkande ägnade sig åt istället för att gå till kyrkan på söndagarna. Sprängkraften i kombinationen knark och spel förstod jag inte förrän mediatåget hade kört över mig. Vanliga människor i min utvidgade bekantskapskrets reagerade dock annorlunda. Hela affären upplevdes som löjlig och Sydsvenskans artiklar som missriktad moralism. Så jag kan inte påstå att jag på något vis blivit lidande av detta. Tvärtom. Men jag hade förmodligen sålt fler spel med en bredare distribution. Och eventuellt hade jag då tryckt upp något av mina andra spel.